BOKPLADDER

 

 

Joel har tillfälligit bott i sitt föräldrahem tillsammans med sin gamla och allt mer dementa mamma, Monika, i ett litet samhälle utanför Kungälv. Han flyttade tillbaka efter att ha bott många år i Stockholm då hans mamma inte längre kan ta hand om sig själv. I flera år har de skämtsamt pratat om att det snart är dags för henne att flytta in på äldreboendet Tallskuggan, men nu börjar Joel känna att det inte är något skämt längre. Hans mamma är för dålig för att bo hemma och han vill ha tillbaka sitt gamla liv. 

På Tallskuggan jobbar Nina. När hon får höra vems mamma som ska flytta in i den lediga lägenheten på äldreboendet får hon panik. Nina och Joel var bästa vänner under ungdomsåren och Nina i princip bodde hemma hos honom eftersom hennes egna mamma var alkoholist. Monika blev som en mamma för henne. Men det hände massa saker som gjorde att Nina och Joel gled isär och nu finns det en känsla av bitterhet och svek mellan dem. 

Monika motsätter sig att flytta in på Tallskuggan. Hon vill bo kvar hemma där hon fortfarande kan känna närvaron från hennes avlidne man Nils. Men Joel vädjar till henne att testa att bo på äldreboendet och tillslut ger Monika med sig. 

Till en början verkar det gå ganska bra. Monika lär känna de andra på boendet och till Joel säger hon att hon är så lycklig eftersom Nils verkar ha hittat henne. Ju längre tiden går desto märkligare börjar Monika bete sig. Hon blir våldsam och verkar veta saker som hon omöjligt kan känna till. Joel blir orolig men lugnas av personalen på äldreboendet. Monika är dement och hon beter sig inte värre än någon annan. Men snart verkar det som att även Monika är rädd för sig själv, eller det som har tagit över henne.

 

Precis som med allt jag läst av Strandberg är personporträtten fantastiska. Han lyckas alltid få till karaktärer av kött och blod som man bryr sig om. Han skriver väldigt insiktsfullt om äldrevården och det är inte en miljö som så ofta skildras inom litteraturen. Det finns mycket jag gillar med boken, men jag blir lite besviken på själva skräckdelen. Jag tycker inte att den här boken är särskilt läskig. Den är väldigt bra, men jag önskar att han hade byggt upp en mer hotfull stämning som han lyckades så väl med i Färjan. Jag tycker att slutet är lite abrupt och lite för öppet för min smak. Hotet blir lite diffust och abstrakt. Jag älskar idén med en skräckroman som utspelar sig på ett äldreboende så jag hade önskat att han dragit det lite längre. Men jag gillar boken, den är spännande, snabbläst och jag vill bara läsa ännu mer av Strandberg!