BOKPLADDER

 

 

Harry och Craig har bestämt sig för att slå världsrekordet i längsta kyss: 32 timmar, stående, utan att släppa kontakten från den andres läppar. Kyssen livesänds och följs av människor världen över. Runt Harry och Craig samlas vänner, familjemedlemmar och främlingar för att stötta och skydda. Men de möts också av glåpord och människor beväpnade med tillhyggen. Harry och Craig var tidigare ett par, men relationen tog slut. Någonstans hoppas Craig att kyssen ska leda till att de kan försöka på nytt. 

Neil och Peter har varit tillsammans i ett år och börjar känna att deras förhållande är på riktigt. De följer kyssen på nätet. Fastän deras föräldrar känner till deras relation accepterar de fortfarande inte att de sover över hos varandra och Neils föräldrar har aldrig själva uttalat att Neil är homosexuell och har en pojkvän.

Ryan och Avery träffar varandra på en queerskolbal och går dagen därpå på sin första dejt ihop. Medan de paddlar berättar de sina historier för varandra. Avery föddes i fel kropp och är orolig för att Ryan inte ska tycka att han är en riktig kille. Ryan bor i en småstad som han bara väntar på att få flytta ifrån och aldrig mer återvända till.

Cooper är en ensam kille som i hemlighet chattar med andra män på dejtingsajter. Han avslöjar aldrig sin egen identitet utan utger sig för att vara någon annan, äldre och bättre än honom själv. När hans föräldrar kommer på honom blir de rasande och Cooper flyr. Han fortsätter att chatta med olika män bara för att fylla det tomrum som växer inom honom. 

Runt allihop ljuder rösterna från de män som dött i aids. Män som minns hur det var att offra allt för att få vara sig själv, älska den man älskar och hur de led för den rätten. 

 

Det här är en sådan typisk ungdomsbok som lämnar mig ganska oberörd tyvärr. Precis som många ungdomsböcker är den skriven om ett allvarligt och seriöst ämne, rätten att få älska vem man vill. För mig är nog det största problemet att karaktärerna inte blir tillräckligt levande och att storyn är lite tunn på bekostnad av ett pretentiöst språk. Jag har jättesvårt för passagerna med rösterna från de döda männen. Jag tycker bara att de inslagen blir märkliga och lite, tja.. det ska vara så stora ord och så betyder det liksom ingenting. Detta är den första boken jag läser av David Levithan och jag var lite peppad eftersom jag har läst så gott om hans böcker och speciella stil. Men det här sättet att skriva på är inget för mig. Boken får godkänt, men personligen tycker jag att det finns mycket bättre och mer gripande böcker.